Under det gångna året har jag försökt sätta mig in de grenar av integrativ och alternativ medicin som jag kanske inte läst så mycket om de senaste åren. Som homeopati. Eller akupunktur. När det gäller det sistnämnda har ämnet intresserat mig alltsedan jag gick fysiologikursen 1974. Då fick jag och en studiekamrat till uppgift att skriva en uppsats om smärtfysiologi med utgångspunkt från nya rön kring upptäckten av endorfinerna. Under just den våren föreläste på Lunds lasarett en brittisk läkare, nyligen hemkommen från en vistelse i Maos Kina, imponerad av akupunkturens smärtblockerande egenskaper, och visade en film där en leende vaken kvinnlig patient opererades för struma. Vi föreslog i uppsatsen att akupunktur verkar genom att öka endorfinfrisättning. Att så verkligen är fallet har sedermera visats i studier av nivån av endorfiner i cerebrospinalvätska i ett litet antal små studier på såväl människa som på försöksdjur (däribland hästar) och den smärtblockerande effekten är väl dokumenterad.
Men i de tre böcker jag nu läst förklaras akupunktur vara ovetenskaplig. Detta på basen av så kallad evidensbaserad medicin (EBM). De viktigaste punkterna i kritiken för dessa författare är att studier visat att det dels inte är någon skillnad mellan om nålarna sätts på rätt punkter enligt Qi-läran, dels att så kallad placebo-akupunktur där nålarna bara sätts i ytligt inte skiljer sig från traditionell behandling. Hur tänker de, undrar jag?
Dessa böcker tar upp områden som gör att de överlappar varandra, särskilt då kritiken av homeopati och akupunktur. De liknar varandra också i sin medicinska historik, där experimentet framhålls som grunden för den moderna medicinen. I dessa författares ögon tycks statistiken i alla lägen vara överordnad biologisk plausibilitet. Även patientupplevelsen förringas genom kalla siffror.
Böckerna är läsvärda, inte minst för att förstå EBM. EBM innebar från början ett mycket lovvärt nytänkande, men den har nu kommit att ibland bli sin egen fiende. I böckerna illustreras att granskarna väl förstår statistik men knappast fysiologi, patofysiologi eller psykologi. Ett gemensamt drag i alla tre är indignation över att vissa utövare på hälsoområdet tjänar pengar på att utföra behandlingar som inte är bättre än placebo. Men de glömmer att så gör även vi som är verksamma inom den moderna skolmedicinen, eftersom vi så ofta är lurade av läkemedelsbolagen.
Böckerna är i tur och ordning
- Paul A. Offit: Do you believe in magic? The sense and nonsense of alternative medicine.
- Simon Sing & Edzard Ernst: Salvekvick och kvacksalveri. Alternativmedicinen under luppen. Förord av professor Martin Ingvar.
- Ben Goldacre: Bad Science. Quacks, hacks and Big Pharma flacks.
Offits bok går hårdast fram. Hans boktitel låter mjuk, och boken börjar så men efterhand blir den alltmer raljant och fördömande i tonen. Baserat på enstaka anekdoter om misslyckade försök till alternativ behandling av cancer, dömer han ut allt patienter och förtvivlade anhöriga gör utanför onkologiklinikerna. Han berättar historien om Blakefield och dennes vaccin-autism-hypotes, och framställer Blakefield som medicinens värsta skurk genom tiderna. Visst finns det svagheter i Blakefields forskning och visst är det sant att denne hade oredovisat jäv för ganska många pund sterling, men jävsdeklarationer krävdes ju inte förr. Blakefields jäv är dock inget i jämförelse med Paul Offits eget. Sedan boken publicerades har det visats att dess författare är patentinnehavare för ett vaccin mot Rota-virus, som ger diarré . Vi kan nog räkna med att vaccinet snart kommer upp på listan över obligatoriska vaccinationer i alltfler länder som har råd, trots att detta virus mest drabbar malnutrierade barn i de länder som inte har råd. Kan detta förklara varför författaren avfärdar nutrition och vitaminer?
Edzard Ernst är professor i alternativ medicin och medförfattare till ett antal studier. Ernst har själv utövat alternativa metoder och efterhand blivit en tvivlare. En stor del av boken handlar om homeopati. Hahnemanns och homeopatins forskningsmetodik döms ut som föråldrade, och själva teoribildningen förklaras och avfärdas. Här kan jag instämma. Men kanske Ernst är för snabb att kasta ut barnet med badvattnet. De stora metaanalyser som gjorts har visat en signifikant effekt på funktionella tillstånd, senast en Cochrane-analys på irritabel kolon. Så låt oss vara lite ödmjuka och erkänna att vi inte kan förklara allt mellan himmel och jord. Eller att hänvisning till EBM också kan bli fel.
Ben Goldacre är en ung, mycket kunnig och briljant forskande läkare och författare. Han skriver rappt, i en uppskruvad ton som framförallt präglas av humor. Boken avhandlar allt möjligt förutom ovanstående nämnda, exempelvis hur vi luras av kosmetikaindustrins mystiska ingredienser som påstås bromsa åldrandet, ett tänkvärt avsnitt om placeboeffekten, hur läkemedelsindustrin lurar oss med statistik med mera. Mycket av bokens kritik är befogad, men bland de exempel han använder för att framhäva den moderna medicinens företräden, framträder författarens egna blinda fläckar för att exempelvis dåligt blindade studier kan ha vilselett. Hans ungdom kanske gör att detta är förlåtligt. Som läsupplevelse är denna bok avgjort den bästa.
Mina sammanfattande reflektioner är att överdrivet och långvarigt bruk av EBM tycks leda till perception och tankestrukturer som fungerar annorlunda jämfört med motsvarande hos läkare med empatisk och patientinriktad läggning. Fastnar man i EBM-tänkandets cyniska och rigida mönster verkar det leda till ignorans för vidden av läkarens och vårdarens roll i samhället. Kognitiva processer, trance, beröring, ritualer och annat som berör oss med en läkande potential blundar man då för. Inte minst för att begrunda detta rekommenderar jag så många som möjligt att själva läsa även litteratur av detta slag. Och att reflektera över vad vård och läkande är i grunden…
God fortsättning på det nya året!
Ralf Sundberg, Ordförande för LIM